Kul med löss!

Är det inte fel när man känner sig dum och skyldig gentemot arbetet för att man är hemma med sjuka barn?

Jag har fått förklarat för mig att när jag var föräldrarledig och jobbade extra att jag hade stor frånvaro pga VAB, vilket jag inte tror på förräns jag har fått det på papper.
Men så är det sagt iaf. Och även om fallet hade varit så så tycker jag inte att det skulle vara något problem. Det är väl självklart att jag tackar nej till extraarbete samtidigt som jag är f-ledig om barnen blir sjuka. Istället för att Fidde ska gå hem med sjukpenning och jag jobba extra för en mindre lön är Fidde ett par timmar.

Och nu när jag har fått ett nytt jobb på samma ställe så tycker jag att det är jätte jobbigt att tänka så här. Jag är livrädd varje morgon för att barnen ska vara sjuka och tänker för mig själv att jag ger dom 1 alvedon isf och skickar iväg dom. Men hallå, så kan man ju inte tänka... Man kan inte skicka iväg sjuka barn till dagis.

Men sådana tankar får jag, visst kan Fidde vara hemma men han kan inte heller vara hemma varje gång, för han har också ett jobb. Men samtidgit så tycker jag inte att en förälder ska få dåligt samvete mot jobbet för att barnen är sjuka.
Det är ju ite så att jag gör dom sjuka.

Just idag har tjejerna fått löss. Vi har aldrig haft löss innan och jag upptäckte det igårkväll. Så jag vet inte hur det funkar, men dom fick inte vara på dagis enligt personalen. Så när jag ringde till jobbet kände jag mig jätte dum och det kändes som att han suckade i andra änden och tyckte att jag var jätte jobbig. Jag är livrädd för att vara hemma en enda dag med tjejerna och jag känner mig väldigt granskad och är dessutom livrädd för att dom ska säga att det inte funkar och att jag blir av med jobbet.

Det blir bara fel allting och jag kan ju inte hjälpa om barnen blir sjuka men jag ska fixa att jobba samtidigt och bara lösa situationen. Men det är inte heller så lätt när alla andra också jobbar, så man inte kan få barnvakt.

Usch ibland funderar jag bara på hur de som tycker att det är besvärligt när någon är hemma med sjuka barn, gör själva. Om dom alltid har haft någon som kunnat ta hand om deras barn.

A-Kassan

Ja det där folket som jobbar på A-kassan verkar vara lite IQ befriade. Nu när jag äntligen har fått jobb så måste jag fortfarande lägga ner massa energi på den där förbannade kassan. Nu är det snart 4 månader sen jag blev arbetslös och alla papper har¨fortf inte blivit rätt enligt a-kassan. Vilket betyder att jag fortf inte har fått någon ersättning.

När vi kom hem från fjällen så låg det en fin bunt med 4 kuvert från handels. Åh jippie tänkte jag ännu mer krångel...

Så det var bara att knata ner till jobbet igen och be Ewa fylla i dom en gång till. Bara det att förra gången hon fick fylla i dom så ringde hon ner och pratade med dom. Varpå dom säger att nu så är det inget mer som behöver ändras. Skönt tänkte både jag och Ewa men tji fick vi.

Så nu gick ju Ewa på semester och det var Gun som fick ta tag i det istället. Hon ringde också till dom för att det verkligen skulle bli rätt igen. Och den här kvinnan hon pratar med förstår inte riktigt varför paprena är tillbaka skickade för det handlade bara om små petitesser. Som t ex att mitt namn inte stod på alla pappren eller att min adress inte stod på alla papprena. Det var alldelse för svårt för det där miffade folket på A-kassan att koppla själva, att om alla andra uppgifter är samma så kan det ju vara så att namnet också ska vara samma på alla papprena. Men nej det gick inte för det var alldelse för jobbigt att tänka ut själva.

Åh blir så förbannad när man tänker på det igen. I mina öron så gör de det här bara för att jävlas och bara för ATT.

Novalie

Snart bär det iväg till jobbet men först blir det dagislämning av Lovisa. Novalie får vara hemma idag med hon mår fortf inte bra. Och eftersom jag ska jobba så har vi fått ringa in lite barnvakt. Första passet mellan 7.30 - 12 kommer Sten och tar hand om henne och efter det till vi kommer hem så kommer hennes farfar och tar hand om henne. Får verkligen hoppas att hon kryar på sig lite nu och äter något.

Hon började må dåligt i söndags när vi skulle åka hem och väckte oss kl:5.20 genom att spy ner hela trappen så att det rann längs med hela den och även på hela väggen, då hon stod nästan längst upp i en spiraltrappa.

Sen blev hon jätte slö och ville inte äta något. Hon spydde några gånger innan vi kom iväg hemmåt. I bilen fick hon sitta med en glassburk i knäet och spy i. Så fort hon fick i sig lite vätska så spydde hon upp det igen. Hela resan från sälen till mullsjö ca 5-6 timmar så sov hon och vaknade till när hon skulle spy.

Väl hemma igen spydde hon ett par gånger till och sen lugnade det ner sig och hon kunde sova hela natten. På måndagen mådde hon inte bättre, hon spydde inget men låg utslagen i soffan hela dagen från morgon till kväll och sov med jämna mellanrum. Hon fick i sig 1 apelsin och ett glas med nyponsoppa som hon fick behålla. Hon somnade kl 1530 och sov till dagen efter.

Igår låg hon också i soffan hela dagen och mådde inte bra. Hon drack lite nyponsoppa på morgonen men det spydde hon upp igen. Sen åt hon en halv macka och drack ett glas oboy och ett glas vatten. Även denna natten kunde hon sova ordentligt.

Idag har hon än så länge fått i sig ett rån och vill nu ha lite vatten. Så vi får se hur dagen utformar sig. Hoppas att hon blir piggare bara.

Inget roligt

Det är fan inte roligt att vara arbetslös. All denna ovissheten och allt strul med alla papper hit och dit till AF och A-kassa tar så förbannat mycket onödig energi. All den här energin skule jag ju lägga på mitt förhållande, på mina barn, på vårat kommande bröllop, på mig själv. Men det går inte och det är så jobbigt när allt annat runt omkring blir lidande.
Man mår bara skit över hela situationen och jag vill bara att allt ska vara normalt. Jag vill bara må bra och inte vara orolig eller sur eller arg, humöret är ju inte riktigt på topp och det åker bergochdalbana för tillfället.

Jag hatar den här situationen, varför kan det inte vara lät någon gång eller varför kan det inte komma i perioder iaf, allt behöver ju inte hända samtidigt. Det hade varit lite lättare att ta en sak i taget, att kunna lägga ner lite energi på allt ing. Just nu blir det att jag lägger ingen energi på något istället.

Elin Dag

Idag har jag haft Elin dag :) Fidde åkte iväg med bussen till STHLM för att heja fram Hv till seger klockan 11.15. Innan det så lämnade vi av tjejerna hos mamma där de ska sova inatt. Deras kusiner Moa och Hugo skulle också sova där så det blir fullt ös hos mamma i kväll. Men det tycker barnen är roligt.

sen när jag hade lämnat Fidde åkte jag in till stan för att simma på Rosenlund. Jag har inte simmat på flera år och det var så skönt och avkopplande. Jag behövde bara byta om på mig själv och inte på två till ;) Sen satte jag mig i bastun och bara njöt av tystnaden eftersom jag var själv i bastun.

När jag gick ut från badhuset kom det en vindpust och blåste till, det var en så befriande känsla på något sätt, först trodde jag att det skulle bli kallt eftersom jag inte hade stängt jackan men det var en ljummen vind...

Jag satte mig i bilen och åt en sallad som hade med mig och bara njöt av solen.
Sen körde jag till A6 där jag gick helt utan stress och en en gång bara tänkte på mig själv:) Köpte lite smått och gott och handlade mat till kvällen.

Nu sitter jag här hemma hos pappa där det blir massa tjejer och dildoparty till kvällen. Söta lillasyster har precis våfflat mitt hår och snart ska jag göra mig iordning för kvällen. Sen ska jag bara njuta av trevligt sällskap och lägga alla bekymmer åt sidan för en kväll..

Det har varit otroligt skönt att bara tänka på sig själv en liten stund, jag borde göra det oftare men får alltid dåligt samvete för tjejerna och Fidde om jag skulle göra det. Knasigt att tänka så men det känns som att jag dissar dom då på något sätt. Fast jag innerst inne vet att alla egentligen vinner på att mamma och pappa har lite egentid då och då.

Hoppas alla får en underbar lärdagkväll för det ska jag ha.

Solong for now

Funderar

Jag måste komma på vad jag vill med mitt liv. Jag står bara stilla känns det som jag har så mycket funderingar på saker som skulle vara roligt att syssla med i livet. Men jag dyker alltid på massa problem, enligt mitt tycke.

Det blir alltid att jag tänker: det kostar massa pengar till att starta upp eller att börja plugga är bara ett sätt att få tiden och gå och slippa vara arbetslös. Det kräver för långa resor eller flytt.

Det skulle vara kul att sy upp kläder eller designa men då tänker jag att herregud det finns ju hur många designers som helst, som är bra. Och hur ska man gå till väga, hur ska man kunna finansiera en dröm om man inte har något annat arbete samtidigt så man kan täcka upp kostnaderna.

Sen skulle det vara jätte roligt att starta ett bageri med bara glutenfritt som man kan sälja till hela landet. Men då behöver jag en utbildning och det finns ingen sån i Jönköping.

Ni ser ju, jag hittar hela tiden anledningar till varför det inte skulle fungera. Samtidigt så tror jag att jag är rädd att följa en instinkt ifall om att det blir fel, eller ifall om att jag inte får det stöd jag behöver från min omgivning.

Sen tänker jag att jag vill bara ha ett jobb en stadig inkomst för att kunna leva ett hyfsat normalt liv. Men det är inte så jävla enkelt att få tag på ett vanligt jobb. Dels så har jag ju lite egna krav som t ex att det ska vara här i Mullsjö, det ska inte innefatta nätter och helst inte helger. Men sen känner man att är det det här livet går ut på att jobba med något man inte brinner för, som inte kan tillföra glädje, utveckling och personligt välbefinnande.

Egentligen tycker inte jag att det ska vara så svårt, men det är det. Det jobbiga med allt är ju den här ovissheten om framtiden man bär med sig varenda dag.
Har man det ekonomiskt bra och älskar sitt arbete med allt vad det innebär då mår man också bättre på hemmaplan, man får ett mer harmoniskt liv, man uppskattar varandra mer och alla blir gladare.

Jag hatar att pengar ska vara en så stor pusselbit i livet.

...

Det är tomt i mitt huvud
Det är vått på min kind
Det är förvirring i mina ögon

Min kropp går på tomgång
Mitt tålamod är slut
Min glädje är borta

Varför ska människor få påverka varandra på det här sättet?

Vill inte

Jag har så mycket som snurrar i mitt huvud just nu när det handlar om mitt jobb. I torsdags skulle de ha pratat på jobbet, chefen och charkansvarig, för att ta ett beslut om vem som kommer att få Ingers tjänst när hon går i pension om ca 1 månad. Men tydligen så är de inte överräns alls så det har dragit ut på tiden och igår sas det att de skulle försöka avgöra vem det blir på eftermiddagen. Jag har inte hört ett ord från någon än och känner bara att jag vill inte veta längre.

Usch får nästan hjärtklappning när jag tänker på hela situationen, för det här är så otroligt viktigt för mig. Jag vill så gärna ha tjänsten och jag vet att jag kommer bli bra på det.
Sen vet jag vad vissa andra tycker därborta, och det tycker jag ska spela en stor roll eftersom det är dom man ska jobba med.
Men i slutändan är det trots allt chefen som har sista ordet, och då kan det gå hur som helst.

Usch, jag har ont i magen och känner mig lite illamående bara för att jag är så himla nervös nu. Åhh jag vill inte veta om det är så att jag inte har fått tjänsten...

Barnakuten

Igår tyckte jag ju att Lovisa hade haft feber lite för länge (sen i lördags) och den blev allt högre än var den var i början. Så då ringde jag ner til vdc på förmiddagen och pratade med en sköterska, först så sa hon att vi skulle avvakta eftersom Lovisa låg och sov för tillfället och vi skulle vänta tills hon hade vaknat så att jag kunde se lite mer hur hon mådde. Men jag sa att hon mår ju inte bra och rabblade upp allting om långvarig feber, hosta, förkylning och matvägran. Så efter ett tag sa hon att det kanske är lika bra ni kommer in så får en läkare titta på henne.

Ja tack sa jag och så fick vi en tid kl 15.30. Det kändes skönt för då behövde vi inte stressa och Lovisa kunde sova färdigt och vi skulle hinna äta middag osv. På vägen ner somnade hon i vagnen, stackaren hade ju 40 graders feber igen. Det var visserligen skönt för henne men det kändes jobbigt att behöva väcka henne efter en så kort stund. När vi kom dit fick vi sitta i väntrummet ett bra tag, ca 40 minuter. Sen kommer en super stressad barnläkare (den jag inte gillar) och ursäktar sig. Hon lyssnar och tittar och känner på Lovisa och ställer lite frågor. Plötsligt knackar det på dörren och hon ursäktar sig igen för det är en sak hon måste göra emellan. Novalie börjar bli allt mer rastlös och vill gärna pilla på alla roliga föremål på rullvagnen.

Efter ca 10 minuter kommer hon tillbaka och börjar prata igen och förklara hur hon tror det ligger till men säger att vi behöver ta ett blodprov. Lilla Lovisa sitter i mitt knä och mår inte alls bra hon är varm som en kamin och rör sig så lite som möjligt. När vi kommer ut i väntrummet så har Fidde dykt upp och vi går till labbet för ett blodprov. Lovisa är jätte duktig och säger inte ett ord när dom sticker henne med nålen, det är nästan som att Novalie kände hennes smärta istället och hon var jätte förvånad när inte Lovisa skrek.

Efter resultatet som var för högt värde av något säger läkaren att hon skriver ut en remiss till barnakuten för hon är osäker på vad det kan vara och vill att de ska titta på henne med.

Vi ringer till pappa för att fixa barnvakt åt Novalie, som tyckte det var spännande att åka till morfar så sent. Klockan är 17 när vi åker hemmåt för att ge Lovisa en Ipren och bre varsin macka innan vi åker till Ryhov.

Väl inne på akuten, kl 18, får vi som vanligt sitta ner i väntrummet med ett gäng andra människor, det är ingen som ser akut sjuk ut och vi hoppas på att det ska gå fort. Nu har Lovisas Ipren börjat verka och hon går och leker lite i lekhörnan. Efter ca 1 timme får vi komma in, yes tänkte vi va skönt att det gick så fort. Men det gjorde det inte riktigt för vi blev bara placerade i ett nytt vänterum, ett vänterum för bara barn. Och det var endel barn som satt där, suck.

Det var himla tur att vi hade fått i oss en macka innan annars hade jag hungrat ihjäl. Och Lovisa mådde hyfsat bra när febern var borta en stund så hon lekte för glatta livet och brydde sig nog inte så myckat om att det tog tid.

Klockan 20.30 kom vi in i ett undersökningsrum, där hon får väga sig (10 kg precis) och vi tar en temper som ligger på 39 grader och ändå springer hon runt och leker. Hon får en panodil och vi väntar på att läkaren ska komma. Han kommer ca 21 och då har Lovisas feber börjat stiga ännu mer så hon är inte alls lika aktiv längre. Läkaren går igenom samma procedur som vi gick igenom på vdc och säger att han är osäker också. Därför ska hon få ventilera lite, (andas in luftrörsvidgande) för att se om det blir någon förändring på hennes andning. Hon andas ca 60-70 andetag i minuten och hon bör ligga på ca 20-30 andetag i minuten så det var ju på tok för mycket. Hon är jätte duktig på att andas i maskinen och sitter som ett ljus hela tiden. vi får vänta ca 10 minuter sen kommer läkaren och lyssnar igen och han hör eller ser ingen förbättring, hon får ventilera en sista gång för att se om det ger något resultat, men icke. Så efter det konstaterar han att hon har lunginflammation och vi får ett recept på penicillin utskrivet. Vi får även en dos där på sjukhuset som inte var jätte populär då den var 4 gånger så stor än den brukar vara. Och försöka ge en liten tjej så mycket illasmakande medicin när hon har 40 graders och är supertrött det var inte lätt.

Vi gick ut från akuten strax innan 22 och åkte till McDonalds för att äta. Lilla Lovisa somnade nog innan vi hann ut från Ryhovs parkering hon var så utmattad.
Sen åkte vi och hämtade Novalie och fick äntligen åka hem. Klockan 23.30 lade jag mig i min säng och nu sitter jag här och ska snart åka till jobbet. Känns som att man hade behövt lite mer vila innan man går på sin "jobbvecka". Fidde har jobbat 4 dagar nu och idag är han hemma med tjejerna för nu ska jag jobba 4 dagar :)

Jag hoppas verkligen att Lovisa blir bättre fort nu för det gör ont i hjärtat att se henne när hon inte mår bra..

Bebis är sjuk

Hon är väl ingen bebis längre kanske men hon känns som en liten bebis när hon är så sjuk. Hon mår inte alls bra och har 40graders feber, är jätte förkyld och hostig. Jag vet att det inte är något ovanligt att små barn har så hög feber men hon har haft feber i 5 dygn och då känns det inte okey.

I eftermiddag ska vi ner till vdc och en läkare ska titta på henne, jag är livrädd att det ska vara något konstigt. Vi har inte vaccinerat oss för svininfluensan så jag är jätte rädd att det ska vara något sånt.

Men det återstår och se vad dom säger om det när vi är där. Jag hoppas bara att jag inte får en tjurig läkare som säger åt mig att ge henne vätska och alvedon...
Då får jag bara rubriker i huvudet, "Liten flicka död pga läkarmiss". Dumt och tänka så men man tror ju alltid det värsta när det handlar om sina små ögonstenar.

Just nu sussar hon gott i våran säng.

Kalla fötter.

Kan man få kalla fötter typ ett halvår före man ska gifta sig? Eller det kanske inte är kalla fötter på det sättet, men jag har börjat tveka om vart festen ska hållas och tänker tusen tankar för att komma fram med ideér som ser till att det blir perfekt där vi ska vara..

Jag vill ju vara där och samtidigt så kom vi väl fram till igår att det inte fanns så många lika bra alternativ som är så pass mysiga där vi får vara helt ostört. Så jag hoppas att det här med tre plan går att lösa på bästa sätt, för det jag är orolig över är att det kommer bli så spritt mellan gästerna, att hälften sitter på ett plan och resten på ett annat.

Men vi har som sagt ett bra tag på oss att komma på de bästa lösningarna.

Inatt har jag sovit som en potta piss, alltså knappt något alls. Men de få stunder som jag lyckades slumra till så somnade jag verkligen hårt och drömde jobbiga drömmar.

En av drömmarna var om våran bröllopsdag där iprincip ALLT fixades till på just bröllopsdagen. Vi befinner oss hemma hos min farmor och håller på med all förberedning, som tex smink och hår och kläder. Min syster mäter ut så att vi kan fålla klänningen till rätt längd, hur ofta gör man det på självaste bröllopsdagen. Jag vhade lite småpanik i min dröm kan jag ju säga. Sen när det är ca 1 timme kvar tills vi ska ge oss av till kyrkan och håler på att klä på oss så kommer jag på att jag har ju glömt att köpa skor.

Man kan inte gifta sig i gympaskor... Så då får vi ännu mer panik och måste till stan för att köpa ett par skor, vi kollar busstabellen eftersom det är dumt att ta bilen ner till stan om det inte finns någon parkeringsplats till oss. På väg till bussen vet vi inte ens vilken hållplats vi ska gå och går åt fel håll tills vi ser bussen och får springa, som tur var hinner vi med den och sen vaknar jag..

Usch, vi kan ju hoppas att det bröllopet slutade bra iaf:)

Det är så himla mycket att tänka på och hålla koll på, så mycket som ska klaffa och bara fungera... Gahhh, känns som att vi redan ligger efter i massa. Kyrka, efterfest och inbjudningar är iaf klara, Klänningen är halvfärdig och blommorna är under kontroll.

Det här gör man ju bara en gång i sitt liv så det måste ju bli perfekt.

Buketten som lillasyster Emma ska binda

Känns fel...

Just nu känns allting bara fel och jobbigt. Det känns som att inget vill som jag vill och min kropp och mitt sinne vill vara någon annanstans. Det hade varit skönt att bara sticka iväg ett tag och vara ifred och tänka eller rättare sagt lägga tankarna åt sidan ett tag. Det är så påfrestande att gå runt och fundera på allt hela tiden.

Jag har fått en jobbig känsla av att jag inte kommer att få jobbet i charken och det gör jätte ont faktiskt, jag är livrädd för att höra vad de har att säga om jobbet och vem som får det. Vill så gärna men det känns osäkert.
Sen vill jag gärna veta snart för det är inte så himla långt kvar till den ska tillsättas och man behöver nog lite tid för att kunna komma in i det och gå bredvid kanske..
Så vi får väl hoppas att de kan prata ihop sig snart.

Varför blir det så ibland att man bara inte känner sig på topp, att man bara vill låta allt vara att allt ska lösa sig utan att man behöver göra något. Eller varför man känner sig skyldig till att göra och inte göra saker för att underlätta för andra när man vet att man ändå inte får tillbaka något på det.

Eller när det känns som att man ger och ger men att det är någon annan som får tillbaka på det utan att de har gett..

Nu snurrar jag ihop det lite kanske men min hjärna känns lite snurrig just nu och då blir det sådana här tankar...

Lika barn leka bäst?

Är det verkligen så att de som delar samma värderingar samma tänk och samma syn på precis allt passar bäst ihop.

Jag undrar jag, för i så fall hade inte jag och Fidde passat alls för varandra, vilket vi ju gör, eftersom vi inte tycker samma om allt. Men samtidigt så undrar jag hur det egentligen fungerar om det bara är vissa som klarar av att leva ihop trots att man inte fungerar helt lika varandra och vissa som måste vara och tänka precis likadant.

Jag vet ju hur vissa i min och Fiddes släkt tycker om varandra, vilket är oerhört påfrestande för de här personerna kan inte säga det rakt ut till varandra utan det blir att jag och Fidde får lyssna på var sitt håll. Det är jätte jobbigt tycker vi då det känns som att vi måste vara medlare mellan dom fast ändå inte. Vi berättar ju inte vad den ena och den andra tycker och tänker men vi känner, eller främst är det väl jag som känner, att man får gå på tå runt omkring dom och se till att den ena inte gör eller säger saker som man vet att den andra inte tycker om att höra eller som man vet att den andre stör sig på hur de uttrycker sig.

Det här går mig på nerverna och känner mig helspänd hela tiden för att jag är rädd att snart så spricker någon och bubblar ur sig allt. Det är inte säkert att det är någon utav dom utan det kan lika gärna vara jag. Usch, är så trött på allt skitsnack som folk alltid ska snacka, eller som man vet ska snackas om.

Likadant är det med små gliringar som gärna hoppar ur folks munnar för att just påpeka lite fint, hur dom tycker om vissa personer och deras tycke.

Krångligt och påfrestande är det och jag känner att det stjäl så himla mycket tid och energi från mig just nu som jag verkligen har tid eller råd att förlora, för jag behöver fokusera på annat.

Tänk vad skönt det skulle vara om man fkyttade till en helt annan stad bara min lilla familj, eller flyttar till ett annat land ett tag... Så befriande egentligen och bara behöva tänka på sig själv och sin egna lilla familj för ett tag.

Tänk om...

Tänk om man verkligen skulle använda sin blogg som en helt personlig dagbok, du vet en sådan dagbok man skrev när man var mindre. Där man avslöjade vem som var snyggast i klassen och vem man var kär i. Det var också där i man skrev om man var sur på föräldrarna eller om man tyckte att kompisarna betedde sig konstigt.

När jag tänkte att jag skulle börja blogga tänkte jag bara att det ska vara en kul grej och samtidigt ett sätt att lätta på mitt hjärta om det behövs. Men jag tänker nog aldrig börja blogga som jag skrev dagbok förr.

Tänk om jag skulle börja göra det, verkligen skriva och tycka till om allt som man både stör sig på och inte stör sig på. Det skulle väl förmodligen vara en rolig och intressant blogg att läsa för andra som inte känner mig. Men kanske inta alltid så rolig för de som känner mig.
För det är ju faktiskt så att man har nästan lite skvaller om alla personerna man har runt omkring sig. Och jag vet att många har säkert hemlisar om mig. Men det är ju lite så det funkar, och tänk då om jag skulle skriva ner alla sådana saker både nytt och gammalt.

Det skulle nog inte vara så uppskattat, men samtidigt så är det som sagt intressant för de som inte känner mig att läsa om kanske.

Det är många saker som händer i livet hela tiden, saker som man vill men känner att man inte bör skriva om. Undrar varför man tänker så egentligen, det är väl för att skydda både sig själv och andra, samtidigt som vi lever i ett fritt land och är tillåtna att tycka och tänka som vi vill. Men ändå är man för feg för det och vill inte ta eventuella konsekvenser. Det skulle finnas ett sätt där man kunde skriva precis vad man tycker och tänker om allt och alla, fast att ingen skulle bry sig om att kommentera det utan bara veta om och sen inget mer.

Tiden går fort

De senaste veckorna har gått jätte fort tycker jag. Det känns som att det inte var länge sen jag jobbade helg och nu ska jag jobba helg igen. Som tur var så spydde jag aldrig utan det höll sig till magen och Novalie har inte heller mått dåligt nu. Det är bara att hoppas att Lovisa och Fidde klarar sig nu med.
Efter den här helgen så är det bara 2 helger kvar på mitt vikariat och sen får vi hoppas på att jag har en helt egen tjänst istället.

Jag kom på att i år fyller min ena lillasyster 18 år, inse hur fort tiden går eller. Det känns som att livet bara försvinner iväg utan att man hinner följa med det riktigt. När jag var 18 år då träffade jag mannen i mitt liv, Fidde, en man jag idag har barn och hus med. Vi har nu i mars känt varandra i 8 år, det är lång tid tycker jag. Men vart har de där åren tagit vägen då?

Det känns inte som att det var så längesedan jag, Kicki och Ida ringde till Thomas för att vi inte hade något att göra. Han skulle till Mullsjö och hämta en kompis som han skulle skjutsa till en fest i stan. Vi hängde på för att ha något att göra och en tripp till Mullsjö kunde ju vara trevligt även om det låg i världens ände;)

När vi kom dit körde vi upp på en infart vid ett gult hus och hoppade ur bilen medan vi väntade på att killen skulle komma ut. Vi ställde oss för att röka och då ropar Thomas till oss att: -Tänk förhelvete på att han har barn så ni inte slänger fimparna på gruset. Vi blev skitskraja när han sa så och släckte ciggen direkt. (Hahaha) När han kom ut ur huset så presenterade han sig som Fredrik. Vi hoppade in i bilen och jag, Ida och Fidde satt i baksätet. Han hade öl med sig som han bjöd på och vi tjötade allihopa hela vägen in till stan.

Festen han skulle till var hos Eken och det visade sig att även vi var välkommna till honom. Det var ju trevligt eftersom vi ändå inte hade något planerat. Och under festen började jag och Fidde att prata lite mera. Jag fick reda på att han var "24" och det var ju inte så farligt när man var 18 år, han hade barn och bodde som sagt i Mullsjö.

För min del var det nog bara en flört från början och Fidde trodde inte att han skulle träffa mig igen. Det slutade ivarjefall med att vi möttes upp på krogen för att dansa sista dansen tillsammans. Och efter den kvällen så började vi allihopa att träffas, hans vänner och mina vänner, och festa eller glo på film eller vad som helst. Efter ett tag berättade Fidde att han inte alls var 24 år utan 29 år. Det hade bara blivit att han sa så för att Thomas hade sagt att han var 24 år. Men det gjorde inte mig något.

Den sommaren var helt galen och vi var ute på massa utflyckter, vi festade som svin, åkte b la till Halmstad under midsommar med hans pappas nya bil. Jag, Ida och Fidde åkte till danmark med husvagn för skojs skull:) Det hände så mycket den sommaren att den kändes som ett halv år. Vi hade så otroligt roligt och lärde känna varandra ganska bra. Efter det kan man säga att vi blev tillsammans för att sedan göra slut någon månad senare och sen bli tillsammans igen. Det var en berg och dalbana av mycket känslor med svek, kärlek och osäkerhet. Men efter den julen 2003 så anser jag att vi var tillsammans, för det var då det började på riktigt.
Vi gick på min bal sommaren 2004, jag flyttade in i hans hus och vi åkte till Kreta där vi även förlovade oss.
2006 Kom Novalie till världen och 2009 kom Lovisa till världen.

Nu sommaren 2011 ska vi äntligen bli man och hustru och gifta oss.

Det var nog inte många och inte vi heller för den delen som trodde att det skulle bli på det här sättet. Allra minst mamma tror jag, eftersom jag kommer hem som 18 åring och berättar att jag har träffat en 29 årig man från Mullsjö som är skild och har barn.
Men jag kan säga att för varje år som går blir vi starkare i vårat förhållande och lär oss mer om varandra. Tiden går fort när man har roligt, sägs det och det är väl antagligen därför det känns som att åren bara flyger förbi oss samtidigt som det inte känns som att det var så längesedan vi träffades den där vintern 2003.


I pariserhjulet när vi var i Göteborg i sommras :)

Usch!

Jag vill inte bli magsjuk så jag hoppas verkligen inte att det kommer smitta av sig. Än så länge har Novalie inte haft ont i magen eller spytt, men jag känner att min mage mår inte riktigt bra sen tycker jag att jag mår illa.

Känner inte för magsjuka just nu, inte nu när det är min jobbhelg och så har jag lovat att hoppa in både måndag och tisdag. Det passar verkligen inte in just nu när jag hänger på en tråd till att få ett jobb. Då kan jag ju inte vara sjuk från jobbet det ser inte bra ut. Men ajg vet, samtidigt så är det ju inte så att jag beställde magsjukan på posten heller.

Om jag nu överhuvudtaget får den, det vet jag ju inte heller. Vet bara att just nu mår jag inte 100% bra fast jag har ju inte spytt så vi får hoppas att det bara är något tillfälligt.

Och om det nu skulle vara något så verkar det ju gå över fort eftersom Novalie bara spydde igår. Även om dagen inte är slut ännu så ror jag inte att hon kommer spy mer. Hon har iaf ätit lite grand idag igår åt hon ingenting och det lilla hon drack fick hon upp direkt igen.

Så nu håller vi tummarna på att jag eller någon annan i familjen INTE får magsjuka. Det hade varit bättre om jag hade kommit igång med min A-kassa för då hade jag ju vetat om jag får pengar från dom nästa månad, nu vet jag ju inte det. Så då känner jag att jag måste försöka jobba så mycket som möjligt så att vi kan betala alla räkningar iaf.

Jag vet inte riktigt hur dom tänker på A-kassan heller när det tar så lång tid. Eftersom man inte får anmäla före arbetslösheten tar vid så att man har kassakorten första arbetslösa dagen så finns det inte en chans att ha någon budget de månaderna det tar för a-kassan att handlägga ärendet. Tycker dom då att man ska ta ett lån undertiden för att kunna överleva och sen betala av det lånet med den klumpsumman man får när dom har handläggt ärendet och man kan fylla i sina arbetslösa dagar och få ersättning för dom.

Det är himla tur att jag hade timanställning iaf på ICA så jag får in nått nu.

Huvudvärk

Jag som aldrig annars brukar ha huvudvärk har haft det i flera dagar nu. 1 vecka t.o.m tror jag att det är. Visst går det över med en ipren men jag tycker inte att det känns bra att ha huvudvärk så ofta när man aldrig annars brukar ha det.

Det känns som att jag har suttit och rynkat ihop ögonbrynen i flera timmar i sträck, som när man låtsas bli arg, för det är där uppe som värken sitter precis ovanför ögonbrynen och så in mot mitten.

Har haft lite funderingar på om det kanske kan vara så att min syn har börjat bli dåligare, att det är därför jag får "spännings" huvudvärk om det är så det heter.
Det är jobbigt iaf och känns obehagligt för jag är livrädd att jag ska vara sjuk, inte vanligt sjuk utan något allvarligt sjuk. Får massa knäppa tankar (som jag alltid får) och så blir jag rädd och söker på diverse tänkbara sjukdomar man kan ha som har koppling till huvudvärk och även yrsel. Jag upplever att jag får blodtrycksfall ofta också när det snurrar till i huvudet och det känns som att man har snurrat 100 varv fast man har stått/suttit still.

Ska låta det gå några dagar till sen får jag ringa till vdc eller uppsöka en optiker. Så får vi se vilken livshotande diagnos de ställer ;)

Trött på världen

Vilken tidning eller löpsedel man än läser så står det bara massa hemskheter som händer runt om i världen.

Varför måste människan utrota sin egen art, varför gör man sånt här mot sina medmänniskor vi bor och delar faktiskt på samma planet. När ska alla förstå att man måste hjälpas åt och inte sätta käppar i hjulet för andra.

Hur kan man som människa ställa sig på en flygplats, som i Ryssland, och ha som mål att döda så många andra människor som möjligt inklusive sig själv. Varför finns inte den här spärren, som säger att nu är det något som är galet, hos alla.

Varför är det bara vissa som inser vad som är fel eller har det inte alls med det att göra. Har det med att göra vilka människor man omger sig med och vilka värderingar man får utifrån det.
Fast ändå, alla har vi väl någon man tycker om. Skulle dom vilja att något sådant hände deras nära och kära. Tänker dom överhuvudtaget så, eller hur tänker dom.

Varför kan inte alla bara gå efter ordspråket: Behandla andra som du själv vill bli behandlad .

Läskig

Igår när jag och Novalie gick till affären efter en kvällspromenad, så stod det en otäck man utanför affären i långt stripigt hår, skägg och sliten långrock. Han hejade och jag hejade tillbaka och så stod han och tittade på oss när vi gick. Jag fick lite kalla kårar och det kändes som att han skulle följa efter oss, men det gjorde han inte.

Sen idag så fick jag hoppa in och jobba 15-21, och 5 minuter innan vi ska stänga så kommer den här mannen in igen och bara ställer sig en bit från förbutiken och tittar runt omkring sig. Han drar lite i sin rock och bara står där, han säger inget och han handlar inget. Då fick jag kalla kårar igen och det kändes som att han skulle dra fram ett vapen eller nått, så jag förberedde mig på var jag kunde gömma mig. Låter löjligt kanske men det var otäckt. Sen ca ½ minut innan stängning så går han ut och muttrar "-tragiskt" för sig själv.

Jag tycker det är lite otäckt när man jobbar i butik så för man är ganska utsatt om det nu skulle ske någonting. Som tur var gjorde det aldrig det, men man vet aldrig så det är lika bra att vara förberedd på det.

Osäker

Jag är så fruktansvärt osäker på allt det här med jobbet i charken, samtidigt som jag har en gnutta hopp om att kunna få den.
Vet inte varför jag är så osäker men det är jobbigt. Jag vill verkligen inte hoppas för mycket och det gör jag inte, eller försöker att inte göra iaf.
Men jag vet ju att om jag inte kommer att få tjänsten så kommer jag att bli sååå besviken.

Och det är det jag vill undvika även om jag nästan vet att jag inte kommer att klara av det. Hur ska man göra för att inte få för höga förhoppningar och gräva ner sig totalt om det blir ett misslyckande?

Det är ju också en grej som jag måste ställa in mig på, men åhhh det är så frustrerande att känna sig så himla osäker. Jag vill ju mer än gärna ha det här jobbet...

Jag är ju en sån extremt känslig person när det handlar om sånt här, och jag bryter ju ihop för minsta lilla känns det som. När jag var på arbetsförmedlingen bröt jag ihop inne hos handläggaren för att allt känns så jobbigt, hela situationen är bara påfrestande. Och det hjälper inte av att alla tycker att man ska kämpa på och det kommer att lösa sig, det finns alltid fler jobb. Ja, visst finns det det. Men frågan är ju när dom dyker upp och när det klingar så bra med det personliga livet när det handlar om tider och avstånd m.m. och att jag faktiskt trivs så himla bra i charken.