JAg är klyven. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra, eller om jag ska göra det. Måste prata mer med Fidde känner jag. Det betyder lite uppoffringar en tid. Frågan är ju om vi klarar av det.
Jag vill klara av det, jag vill att det ska funka. Men är osäker.
Jaja, vi får se vad som händer...
Funderar även på andra saker förutom "jobbsituationer". Om vi bor på rätt ställe för våran familj, om det är här vi ska bo under hela barnens uppväxt. För jag vill att de ska växa upp på samma ställe under hela uppväxten. Jag tycker att det ger en trygghet för dom och de lär känna allting runt omkring och får vänner för lång tid framöver..
Men vi ,jag och fidde, måste ju också trivas. Gör vi det, eller bor vi bara för att bo någonstans. Är det så här vi vill bo. Ja, jag tror det iaf, vi har affär, frisör, dagis, skola 1-9, närhet till allt. Bra kommunikationer till Jönköping, jobb i närheten, eller jag hoppas det iaf sen.
Men räcker det, vi har inga direkta vänner vi umgås med här. Vi har bott i Mullsjö ganska länge nu och det känns som att man iaf skulle ha lärt känna någon att umgås med här. Det känns lite som att de som bor här har växt upp här, och de känner och umgås med varandra fortf. Jag och Fidde kommer ju "utifrån" och är inte riktigt inne i svängen. Om man kan skriva så, svårt å beskriva hur man tänker men jag tror att ni fattar på ett ungefär hur jag menar.
Är det val av ställe att bo på eller är det något annat som gör att det känns "fel" här. Eller fel känns det inte heller, barnen trivs ju och kommer at få många kompisar här. Det kanske bara är så att man ska vänta lite till, tills de börjar leka med kompisar på fritiden då kan man kanske få en annan kontakt med föräldrarna.
Då blir det ju automatiskt att man pratar med dom eftersom barnen leker ihop. Men då kommer jag till en till fråga i mitt huvud, OM det inte blir så, då kanske vi väntar för länge med att göra något åt saken och då kanske det blir fel för barnen, om de trivs jätte bra och har mycket kompisar.
Det är mycket OM och KANSKE i mitt huvud just nu. Jag vill bara att allt ska kännas helt rätt för alla i familjen..
Jag kanske bara tänker alldeles för mycket, och funderar i onödan. Det kanske löser sig med allt ju mer tiden går. Men samtidigt kan man inte bara sitta och vänta på att det kanske löser sig, för det kanske det inte gör om man inte gör något åt saken...
Åhhh jag får ju panik på mig själv, jag känner mig så osäker i vad jag ska fatta för beslut om allt... Egentligen ska jag bara göra som min magkänsla säger åt mig att göra.. Men vågar jag det... That´s the big question...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar