Igår så begravde vi ju Peter och förra veckan var det nära att min Farmor strök med. Jag vill inte att mina nära ska bli äldre nu, tycker att vi kan stanna tiden och bara leva lyckligt. Men det går ju självklart inte.
Min farmor har haft flera urinvägsinfektioner efter varandra som inte har gått över, medicinerna har inte hjälpt. Sen förra torsdagen fick hon akut ont och farfar tog henne till sjukhuset. Vilket var tur, för där konstaterades det att hon hade fått bäckenbotteninflammation och bakterierna hade spridit sig ut i blodet (blodförgiftning). Men tack vare att farfar tog in henne fort och att de lyckades hitta felet fort, kunde de ge henne rätt medicin och stabilisera det.
De tog en sänka på henne, och den ska normalt ligga under 10, men farmors låg på 370. Så ni kan ju bara tänka her hur nära det var att hon strök med.
Det är vid sådanahär tillfällen man känner sig otillräcklig, man har så många man skulle vilja träffa oftare och verkligen umgås med. Men tiden räcker bara inte till, eller så gör den det bara det att man inte vet hur man ska planera den på bästa sätt.
Sen är det ju en sak till jag funderar mycket på. Jag vill ju så gärna gifta mig, inte bara för sakens skull utan för att jag verkligen Älskar Fidde. Jag vill även kunna dela med mig av våran dag till mina nära och kära. Men som det känns nu så kommer inte alla dom att få uppleva detta. Och det känns jobbigt, jag vill ha en stor dag med alla mina underbara människor som finns i mitt liv.
Och om t ex inte farmor (eller vem som av mina nära) skulle finnas kvar den dagen jag förhoppningsvis gifter mig så skulle det kännas fel. Jag vet att det kanske låter egoistiskt att tänka så, men jag vet ju också att dom mer än gärna vill se mig gifta mig med Fidde.
Min älskade farmor med Lovisa under påsken
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar