Att vara barn till skilda föräldrar kan inte alltid vara enkelt. Ibland är det bra ibland är det dåligt. Hur barnen mår beror på hur föräldrarna sköter dels själva skilsmässan och dels resterande del av barnens liv.
Ett barn som ser sina föräldrar bråka hela tiden och inte visar någon kärlek till varandra mår inte bra. Ofta tror barnet att föräldrarna bråkar för att det är något som barnet har gjort. Men så är oftast aldrig fallet.
I dom flesta fallen är det bättre att skilja sig om man inte har lyckats att lösa sina problem, för man kan inte leva i en familj där ingen är lycklig.
Det är så mycket bättre att då ha två hem som är lyckliga. Sen vill ju de flesta barn att mamma och pappa ska bo ihop. Men förklarar man för dom hur situationen är och att de inte kan leva ihop för att dom bara bråkar då, så tror jag att barnet kan förstå det och själv tycka det är bättre med två hem.
Alla skilsmässobarn tycker säkert helt olika om att vara just ett sådant barn. Alla har ju olika erfarenheter ifrån det.
Jag, som själv är ett skilsmässobarn kan säga att jag har aldrig lidit av att vara det. Kanske var det lite jobbigt under min tonårstid, men det tror jag beror mycket på att jag själv var i en känslig fas i mitt liv, och jag hade väl inte fått riktigt klart för mig vad det egentligen handlade om när mina föräldrar skilde sig. Så det snurrade väldigt mycket i mitt huvud då.
Mina föräldrar skilde sig när jag var 5 år. Jag har inga minnen från tiden då de levde ihop, vilket jag tror är bra, för då har jag inga minnen att gå tillbaka till och minnas den "lyckliga" tiden.
Mina föräldrar har alltid varit vänner och pratat i telefon (om allt som rörde oss barn) in princip varje vecka när jag bodde hemma.
Det var alltid dom som bestämde när var och hur vi skulle lämnas och hämtas. Det var alltid pappa som hämtade efter fritids varannan helg och alltid pappa som lämnade oss på eftermiddagen på söndagen. Eftersom det var han som flyttade blev det han som fick ta resorna.
Det jag tror underlättade för mig och min syster var att vi aldrig behövde fatta några beslut, vilket man inte heller ska behöva göra som barn. Mamma och pappa bestämde allt och berättade sedan vad som skulle ske. Vi hade rutiner som t ex att vi var hos pappa varannan helg, vi var varannan julafton hos pappa varannan hos mamma. Och vi var alltid 2 veckor på sommarlovet hos pappa. Så var det med det mesta för då visste vi barn när vi skulle vara hos vem. Och vi behövde inte oroa oss över det, eller att det skulle hända saker hipp som happ, som man inte var beredd på.
Jag har aldrig tyckt att det var jobbigt när jag har åkt till pappa och lämnat mamma eller när jag åkt till mamma och lämnat pappa, för som sagt dom pratade alltid i telefon så det som gällde hos mamma gällde hos pappa. Hade jag snöat in på något som jag ville och mamma hade sagt nej, då visste pappa det när vi skulle till honom så att han höll på samma spår som mamma.
När man var liten tyckte man det var roligt med två familjer, för man fick fira julafton två gånger och man fick fira sin födelsedag två gånger:)
Pappa har gift om sig och mamma har gift om sig, det gjorde dom några år efter skilsmässan Att mina styvisar inte har försökt att vara en mamma eller pappa för mig tycker jag är bra, jag har ju redan en mamma och en pappa. Sen kan det vara bra att ha andra vuxna i sitt liv också. Men det är ju mina föräldrar som har ansvar för mig och ingen annan. Jag har alltid funkat bra ihop med styvisarna och gillar dom skarpt, men dom har ju också egna barn nu (mina småsystrar) som behöver sina föräldrar.
Som sagt alla barn har oftast två föräldrar. Är det så att det av någon anledning inte finns en andra förälder med i bilden så ser jag inga problem med att någon annan hoppar in och tar den rollen. Men som mamma själv skulle jag aldrig vilja att mina barn kallade någon annan för mamma, så länge jag finns där för dom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar