Krav, krav, krav

Jag är så trött på att det ska finnas krav överallt, på alla människor. Är det inte dom egna kraven man har på sig själv så är det från andra människor eller från samhället och världen.

Krav på att man ska vara på ett visst sätt, man ska klara av vissa saker, man ska vara duktig på allt och man ska ha snälla väluppfostrade barn, man ska ha det rent och snyggt hemma, det ska vara det ena med det andra.

Jag är så trött på det, för det kan ju inte finnas en enda människa som klarar av att uppnå allt det själv. Man kan inte vara bäst i allt och ha det snyggt och städat hemma jämt, man kan inte alltid ha snälla barn, för dom agerar som dom vill även om man lär dom vissa saker. Man kan inte alltid vara pigg och alert och tycka att livet är underbart.
Inte när man befinner sig i småbarnstiden iaf. Då är man trött och grinig när saker inte går som man vill, och det händer ofta.
Allt tar dubbelt så lång tid, och när man väl tycker att man har koll på saker så händer det alltid något oväntat.
När man tycker att man är duktig och har gjort ett bra jobb eller känner sig nöjd med sig själv så kan en liten, liten kommentar om något som rör just det man tyckte var bra förstör hela dagen och självförtroendet sjunker igen.

Ett litet exempel:
Vi låg i sängen och mös på morgonen, jag och tjejerna. Lovisa låg och sov och Novalie ville gå upp och titta på tv. Jag satte på tv:n och gick och la mig igen, för det är så skönt när man kan göra det. Det behövs alltid lite extra energi och det kan man få av att bara ligga i sängen en halvtimme extra när man får tillfälle. Vi åt frukost och allt gick smidigt och bra, tills vi skulle klä på oss med mera och Novalie ska bara göra det ena med det andra. Vi skulle ju självklart iväg till bvc på morgonen också så vi hade inte tid med fjanterier.
Så ringer mamma vid 10.00 och frågar vad jag gör.
-Borstar tänderna. -Nu!, har ni legat länge eller? -Nä, inte så jätte, vad då då?
-Tänkte bara eftersom du borstar tänderna. -Men det tar lite tid med 2 barn, med salvor och kläder och mat och blöjbyten. -Hahah, jag vet.

Vad då hahaha, jag vet. Hur ska jag tolka det, jag hörde ju på hennes ton att det var ju ingen sympati där. Och sen vet jag inte hur jag ska tolka det här med att, har ni legat länge eller. So what, om vi har legat lite längre det kan ju kanske vara skönt när man inte är så himla pigg och det ska strula med barnen. Varför hånar hon när hon själv har haft 3 barn och hon vet att vi har det jobbigt.
Då kännde jag bara att jag var en dålig mamma för att allt inte flöt på...

Hon kunde ju istället kanske ha varit lite mer stöttande i sina uttal, så kanske jag hade klarat av mina situationer lite lättar, eller iaf kännt att jag hade stöd från henne.

Man kan inte uppnå alla krav som finns på en, och när man tänker på alla krav som finns på en som man inte klarar av då trycks man ganska lätt ner i skorna.

Man försöker och försöker för att vara en bra mamma i alla lägen, för att vara en bra sambo i alla lägen, för att vara en bra dotter och syster i alla lägen. Men det är inte så himla enkelt. Man orkar inte helt enkelt. Och börjar man tänka på sig själv lite, ja då är man självupptagen och bryr sig inte om andra.
Men samtidigt måste man ju bry sig om sig själv för det kan man inte räkna med att andra gör.