Tots att man har många vänner känner man sig ändå ensam. Mina systrar umgås jag mycket med också, men det är ju familjen och inga vänner utanför familjen.
Inte för att jag ogillar att umgås med dom för mina systrarna är underbara.
Men jag saknar någon riktigt nära vän.
Jag vill ha en sån "bästis" som man hade när man var tonåring och gick i högstadiet.
En kompis som man alltid var med efter skolan.
En kompis som man gjorde allt med.
En kompis som betydde så mycket, som man kunde prata om allt med, som alltid stöttade och fanns där för en.
En kompis man kunde mysa med under en filt.
En kompis man gick på bio med.
En kompis man hittade på massa tokigheter med och som man bråkade med, men sedan alltid blev sams med för att det var för jobbigt att vara osams och utan varandra.
En kompis man pratade i telefon med dagligen.
En kompis man kände så väl att allting var så naturligt.
En sådan kompis saknar jag i mitt vuxna liv, är det så när man blir vuxen och skaffar familj att man inte hinner med det. Eller är det bara jag som inte har lyckats att bevara en sådan kompis.
Nu när jag läser igenom allt, så ser jag ju att den "bästisen", det är ju Fidde. Inget fel i det alls, eftersom jag älskar honom och vill göra allt det med honom. Men det skulle vara roligt att ha kompisar att göra det ihop med också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar